Språkliga och kulturella minoriteters rättigheter inom social- och hälsovårdstjänster

På den här sidan behandlar vi språkliga och kulturella minoriteters rättigheter inom social- och hälsovårdstjänsterna med särskild fokus på de språkliga och kulturella rättigheterna. Du kan till exempel läsa om 

Äldre personer som hör till språkliga och kulturella minoriteter har samma rättigheter som andra människor. I vissa situationer kräver dock tillgodoseendet av minoriteternas rättigheter särskilda åtgärder. Dessutom har personer som hör till urfolken vissa särskilda rättigheter.

Finlands lagstiftning och internationella avtal innehåller ingen exakt definition av minoritetsspråk. Rätten att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur är dock en grundläggande fri- och rättighet som gäller alla. 

Det allmänna har en lagstadgad skyldighet att främja att rättigheterna tillgodoses på lika villkor 

Alla som omfattas av Finlands jurisdiktion har i enlighet med grundlagen och internationella avtal rätt till tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster. Enligt diskrimineringslagen ska myndigheterna bedöma hur likabehandling uppnås i deras verksamhet och vidta åtgärder som behövs för att främja likabehandling. 

Man bör i mån av möjlighet ordna en professionell tolk om det inte finns något gemensamt språk och klienten eller patienten inte annars kan göra sig förstådd. Bestämmelser om tolkning finns till exempel i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (5 §), lagen om patientens ställning och rättigheter (3 §), lagen om ordnande av social- och hälsovård (5 §) och förvaltningslagen (26 §).

I lagarna om patientens och socialvårdsklientens ställning och rättigheter föreskrivs också om yrkesutbildade personers skyldighet att informera patienten eller klienten om frågor som gäller patienten eller klienten så att hen förstår innebörden tillräckligt väl. 

Riksdagens justitieombudsman har konstaterat att patientens självbestämmanderätt inte kan åsidosättas på den grunden att patienten inte förstår de språk som används hos myndigheten.

I 15 § i lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre föreskrivs att välfärdsområdet ansvarar för att en övergripande utredning av en äldre persons behov av social- och hälsovård och av annan service som stöder hans eller hennes välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga och förmåga att klara sig på egen hand görs i samarbete med personen själv och vid behov med hans eller hennes anhöriga eller närstående eller med en intressebevakare som har förordnats för honom eller henne. 

För att lagen ska genomföras är det vid utredningen av det individuella servicebehovet också nödvändigt att den yrkesutbildade personen har kulturell kompetens, ett kultursensitivt arbetssätt samt att man vid behov arbetar med tolk. 

Mer information om språkliga och kulturella rättigheter samt om vilken koppling de har till andra grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter finns här.

Vad ska man göra om rättigheterna har kränkts?

När en människas rättigheter kränks har hen möjlighet att få rättsskydd. I Finland finns flera olika aktörer som arbetar med grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter som har i uppgift att ingripa i rättskränkningar och/eller främja och följa upp tillgodoseendet av rättigheterna. Mer information om dessa aktörer finns i Människorättscentrets utredning(på finska) .

Vilken rättsskyddsmetod som är lämplig beror på om kränkningen hänför sig till ett förfarande, till exempel att beakta en persons rättigheter inom en tjänst eller i en ansökningsprocess, eller om den har samband med innehållet i ett förvaltningsbeslut, till exempel ett nekande beslut på en ansökan.

När en persons rättigheter i fråga om förfaringssätt har kränkts har personen möjlighet att framställa en anmärkning eller ett klagomål. Inom social- och hälsovården görs en anmärkning till verksamhetsenhetens ledning och social- eller patientombudsmannen kan ge anvisningar om hur anmärkningen görs. Klagomål kan anföras hos det behöriga regionförvaltningsverket eller Valvira i ärenden som gäller social- och hälsovården.

Riksdagens justitieombudsman övervakar att myndigheter och andra som sköter ett offentligt uppdrag i all sin verksamhet följer lagen samt de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Det är också möjligt att lämna in ett klagomål till riksdagens justitieombudsman om en rättskränkning i ett förfarande.

Man kan vända sig till diskrimineringsombudsmannen om man har upplevt eller observerat diskriminering på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person. Den juridiska hjälp som diskrimineringsombudsmannen tillhandahåller består i första hand rådgivning och handledning. Vid behov vidtar ombudsmannen åtgärder för att hjälpa offer för diskriminering.

En diskriminerande gärning kan också vara ett diskrimineringsbrott enligt strafflagen. Om det är fråga om ett diskrimineringsbrott kan du göra en brottsanmälan till polisen.

I skriftliga förvaltningsbeslut, såsom servicebeslut inom socialvården, kan ändring sökas genom besvär. Besvär ska anföras hos den behöriga förvaltningsdomstolen. I allmänhet ska en begäran om omprövning göras innan besvär anförs. Anvisningar om hur omprövning begärs ska fogas till förvaltningsbeslutet.

Det krävs ofta sakkunskap och kompetens för att försvara rättigheter. Systemet för rättshjälp har skapats för situationer där en person inte själv har tillräckliga ekonomiska resurser för att skaffa juridisk hjälp. Tack vare rättshjälpen kan personen få ett eget biträde för att sköta ett juridiskt ärende helt eller delvis med statliga medel. Rättshjälpen omfattar alla juridiska ärenden. 

Det finns utrymme för förbättringar i bemötandet av äldre som hör till en minoritet 

Det finns olika missförhållanden när det gäller att tillgodose rättigheterna för äldre personer som hör till språkliga och kulturella minoriteter inom social- och hälsovården. Detta framgår till exempel av utredningen Synliggörande av mångfalden bland äldre som inrikesministeriet låtit göra. De språkliga och kulturella rättigheterna tillgodoses inte alltid, och å andra sidan upplever många att de bemöts på ett trångsynt sätt och endast genom sin kultur eller etnisk tillhörighet och inte utifrån de individuella behoven. Enligt utredningen förknippades minoriteternas upplevelser av diskriminering också med hinder i tillgången till information och användningen av digitala tjänster.

Enligt föreningar som arbetar med äldre personer som tillhör minoriteter händer det att offentliga tjänster antar att närstående själva tar hand om äldre personer som behöver hjälp och omsorg. Situationen kan i vissa fall försvåra tillgången till tjänster enligt behov och i rätt tid. Alla har inte heller nödvändigtvis närstående som kan hjälpa.

Enligt uppgifter från romska föreningar kan det vara svårt för romer i Finland att få den service eller det stöd de behöver om de inte har en stödperson med sig när de besöker myndigheterna. Enligt undersökningen Roosa om den romska befolkningens delaktighet upplever en del romer också att de bemöts på ett osakligt sätt inom hälso- och sjukvården samt hos FPA och socialservicen. Ovan nämnda utredning av inrikesministeriet visade att man inom äldreomsorgen inte nödvändigtvis alltid förmår beakta romernas kulturella seder. Klienter inom serviceboende och hemvården upplevde att detta försämrade deras möjligheter att leva sitt liv enligt kulturen i det egna hemmet.

Tre kvinnor står bredvid varandra i en gymnastiksal med armarna om varandras axlar. De står med ryggen mot kameran.
Antaganden som grundar sig på kulturen, en persons bakgrund, etnicitet, språk eller andra faktorer får inte utgöra ett hinder för att få tjänster eller stå i vägen för att rättigheterna tillgodoses på lika villkor. Foto: Hanna-Kaisa Hämäläinen.

För många äldre personer, till exempel personer som tillhör språkliga och kulturella minoriteter, kan det vara utmanande att använda digitala social- och hälsovårdstjänster. Utan goda kunskaper i finska kan det vara särskilt svårt att uträtta ärenden hos myndigheter i synnerhet om de använder svåra termer och myndighetsspråk i sina digitala tjänster.

Marginalisering från digitala tjänster fördjupar ojämlikheten. De språkliga rättigheterna och lika möjligheter att få tillgång till tjänsterna ska beaktas även i utvecklingen av digitala tjänster.

Enligt den utredning som inrikesministeriet låtit göra kan också bristen på tolktjänster eller icke-fungerande tolktjänster avsevärt försämra klientens eller patientens möjligheter att bli förstådd samt försämra tillgodoseendet av klientens eller patientens självbestämmanderätt. Kommunikationssvårigheter som beror på språket kan också felaktigt förväxlas med minnesproblem, varvid de verkliga behoven av hjälp och omsorg kan förbises.

Äldre personer som tillhör språkliga och kulturella minoriteter möter utmaningar även inom tjänsterna för personer med minnessjukdom. I Suomen monikulttuurinen muistikeskus MUKES ry:s video kan du höra personer med ett främmande språk som modersmål och yrkesutbildade berätta om minnestjänsternas tillgänglighet för personer med talar ett främmande språk.

YouTube-videon kan inte visas. Vänligen kontrollera dina cookie-preferenser och webbläsarens sekretessinställningar.

Finland har fått rekommendationer om tryggande av minoriteters rättigheter av internationella människorättsaktörer 

Europarådets ministerkommitté gav Finland rekommendationer om genomförandet av den europeiska stadgan om regionala språk eller minoritetsspråk. Finland bör vidta ytterligare åtgärder för att säkerställa tillgången till social- och hälsovårdstjänster på svenska och samiska. I Finland bör man också främja ökad medvetenhet och tolerans när det gäller Finlands regionala språk och minoritetsspråk. 

FN:s oberoende expert på äldre personers rättigheter Claudia Mahler rekommenderade i sin rapport Finland att bland annat

  • fästa uppmärksamhet vid kultursensitivitet inom social- och hälsovårdstjänsterna, så att man i utbudet av tjänster bättre än i nuläget kan beakta behoven hos till exempel äldre personer som tillhör en etnisk minoritet,
  • sörja för specialbehoven hos personer med minnessjukdom som talar något annat språk än finska i tjänsterna
  • öka utbildningen om mänskliga rättigheter och beaktande av kulturer för yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården.

Källor och mer information om hur den äldre befolkningens språkliga och kulturella rättigheter tillgodoses: