Meddelande om publikation: Sammanfattning av utredningen om bestämmelsen om företräde i 106 § i grundlagen och kravet på uppenbar grundlagsstridighet

2021-06-11

I Människorättscentrets publikation Bestämmelsen om företräde i 106 § i grundlagen och kravet på uppenbar grundlagsstridighet – är tiden mogen för förändring? dryftas behovet av ändring i bestämmelsen om företräde i 106 § i grundlagen när det gäller kravet på att grundlagsstridigheten ska vara uppenbar.

I Människorättscentrets publikation Bestämmelsen om företräde i 106 § i grundlagen och kravet på uppenbar grundlagsstridighet – är tiden mogen för förändring? dryftas behovet av ändring i bestämmelsen om företräde i 106 § i grundlagen när det gäller kravet på att grundlagsstridigheten ska vara uppenbar. I utredningen granskas domstolsbeslut där domstolen lagakraftvunnet har konstaterat att uppenbar grundlagsstridighet föreligger mellan grundlagen och tillämpning av en bestämmelse i någon annan lag. I utredningen presenteras observationer som gjorts i avgörandena, till exempel att alla avgöranden handlar om grundläggande fri- och rättigheter, att hälften av avgörandena avgjorts genom omröstning och att antalet avgöranden är synnerligen litet. I utredningen behandlas också de ståndpunkter som framfördes i samband med beredningen av den revidering av grundlagen som trädde i kraft 2011 samt synpunkter ur rättslitteraturen på hur nödvändigt och välmotiverat kravet på att grundlagsstridigheten ska vara uppenbar är.

En omständighet som särskilt talar för att kravet på uppenbar grundlagsstridighet borde slopas ur bestämmelsen om företräde i grundlagen är att domstolarnas tröskel att åsidosätta en bestämmelse som strider mot grundlagen på grund av kravet på att motstridigheten ska vara uppenbar för närvarande är högre än deras tröskel att åsidosätta en bestämmelse som strider mot EU-rätten eller internationella människorättsskyldigheter. En faktor som däremot framhållits för att krav ska kvarhållas är maktfördelningen mellan lagstiftare och domstol, lagstiftarens företräde i förhållande till domstolarna samt domstolarnas självbegränsning i förhållande till lagstiftaren.

Betydelsen av de internationella människorättsskyldigheterna för den nationella rättspraxisen har ökat, och särskilt hänvisar domstolarna allt oftare till Europakonventionen. Det är viktigt att domstolarna i Finland förmår möta den allt större roll som intas av utvecklingen av internationella skyldigheter i fråga om grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter och internationaliseringen av författningsrätten, och trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna i enlighet med detta. Om domstolarna kunde avgöra konflikter som omfattas av 106 § i grundlagen utan den kategorisering och självbegränsning som följer av kravet på uppenbar grundlagsstridighet, skulle de mer flexibelt kunna följa de internationella skyldigheterna i fråga om mänskliga rättigheter när de avgör sådana konflikter. Om kravet på uppenbar grundlagsstridighet slopas, betyder det inte att domstolarnas behörighet ökar i förhållande till lagstiftaren, eftersom den abstrakta bedömning av grundlagsenligheten som lagstiftaren och grundlagsutskottet gör kvarstår. Även i domstolarnas bedömningar förblir grundlagsvänliga tolkningar det primära sättet att avgöra motstridigheten.

Utredningen publiceras i svensk och engelsk version i augusti.

Tilläggsuppgifter:

Maija Hirvi, biträdande sakkunnig, Människorättscentret

maija.hirvi@manniskorattscentret.fi, +358 9 432 3782

Sirpa Rautio, direktör, Människorättscentret

sirpa.rautio@manniskorattscentret.fi, +358 9 432 3780